Det firar jag med tårta på bild i alla fall. Men här kommer orsaken till att jag inte hörts av här på bloggen på länge;

Jo, tjena. Snacka om att bli tagen på sängen. Här skulle vi fira nationaldagen med bl a myspys på balkongen i det fina vädret. Jonas gör i ordning solstolar, dynor och andra nödvändigheter. Jag känner mig kymig och tar tempen för säkerhets skull. Jaha, adjöss och goodbye - den visar 38,5 grader. Bara att ringa transplantationsavdelningen och sedan åka in akut. Jonas följer med, som tur är, för det går undan när jag får infektion. Redan i taxin är tempen 39 gr och framme på sjukhuset 39,6.

Det är fullt på transplantationsavd så jag får en plats på avdelningen mittemot, njuravdelningen. Där sänker jag medelåldern med 20 år eller så… men som tur är får jag ett ensamrum, för nu är jag i riktigt risigt skick. Jag får göra ett ultraljud på njuren som ser normalt och fint ut, gudskelov och sedan sätts antibiotikan in. Rummet där jag ligger är från den gamla “goda” tiden. En obestämbar gulaktig färg på väggarna. Ingen tv, ingen klocka, inte ens en enda tavla på någon av väggarna. Kåpan för att dölja kontakten i taket på taklampan har ramlat ner och hänger lite sorgligt på sne på själva lampan. Allt detta lägger jag märke till senare - när jag mår bättre.

Jonas hjälper mig att komma i ordning med saker jag behöver och hänga undan det jag inte behöver för tillfället. Tur är ju det, för själv hade jag inte orkat och undersköterskan som tog emot var ehhh… annorlunda. Han åker hem när jag körs ner till ultraljudsundersökningen.

Det jag däremot lägger märke till är att en av medpatienterna har en oerhört kraftfull stämma som han ofta och utan förvarning använder till skrik som ekar genom alla rum och korridorer på avdelningen. Han har ingenting särskilt han vill säga, utan ropar bara “aaaaahhhhhh” och liknande rakt ut. Jag inser ju att han säkert är gammal och förvirrad, men hoppar till varje gång i början. Men även skriken vande jag mig vid.

Den här gången var det något gräsligt vad dåligt jag mådde. Kräkningar, diarré och febertoppar avlöste varandra. På något sätt tog  jag mig igenom det också. När antibiotikan kickade in blev jag sakta bättre dag för dag. Jag fick till min glädje en plats på Transplantationsavdelningen efter 2 dygn, med det visade sig att jag skulle dela rum med en kvinna  (hon var jättetrevlig och rar) men hon skulle göra en undersökning som krävde provtagning en gång per timme hela natten. Dessutom hade hon dropp och droppmaskinen fick tokryck med jämna mellanrum och pep ihärdigt. Själv hade hon tagit sömnmedel och sov som en sten - så vem vaknade oavbrutet och fick ringa på klockan?

Men på något sätt fick jag någon timmes sömn den natten. Av ren utmattning antar jag. Nåja, dagen efter åkte hon hem och sista dygnet jag låg inne var jag i ensamt majestät och sov igen det mesta jag missat. En och annan febertopp fick jag som lök på laxen, men jag mådde otroligt bra efter det andra dygnet om jag jämför med de innan. Det var underbart när ömheten över njuren släppte. Den var så oroande och otäck.

Som det mesta den här resan blev även hemgången dramatisk. Alla läkare försvann i ilfart ner till operationsavdelningen och jag trodde att jag skulle få bli kvar till på kvällen. Men då kom transplantations överläkare och professor och skötte utskrivningen. Han skrev två recept och började på sjukintyget när även han blev blixtinkallad med sin expertis till op. Jag hoppas innerligt att det gick bra för den stackaren som låg “under kniven” där nere! Men det innebar att jag fick åka hem utan intyget. Professorn sprang in i mitt rum och ropade “Vi får skicka intyget”. Så nu vet jag inte hur länge jag är sjukskriven. Jag har ringt och får besked om det i eftermiddag.

Men jag kan med lättnad säga att jag mår så enormt mycket bättre och att jag är hemma igen! Hem ljuva hem! Och Hälsa ljuva hälsa! Har du hälsan, uppskatta det! Kram, kram